torsdag 8 november 2012

Alla som är i helvetet förtjänar det!

Först vibrerar det bara. Sedan skakar det. Det skakar lika mycket som om jag befann mig på självaste epicentrum för en kraftig jordbävning. 
 Jag börjar sakta återfå medvetandet och inser att mina tänder klapprar som hästhovar mot asfalt, hårt och fort. Jag försöker få dem att sluta men det är omöjligt för hela min kropp skakar nu som ett asplöv i den kraftigaste storm. Jag måste härifrån. Tar ansats för att sätta mig upp men det verkar omöjligt när marken under mig skälver mer och mer för varje sekund som går. Men jag ger mig inte, lyckas med stor ansträngning sätta mig upp och hålla mig kvar i den positionen. Så slutar det, helt plötsligt. Jag reagerar snabbt och hoppar upp. Vad är det här för ställe? Det ser ut som en skolkorridor, inte alls olik min egen från gymnasiet. Jag ser mig omkring men ingen tycks vara i närheten. Plötsligt hör jag en röst. Den kommer från en grå dörr med ett litet titthål lite längre fram i korridoren. Jag går fram, sluter ena ögat och placerar det andra över titthålet. 
Bakom dörren är det ett klassrum, jag kan se massor med elever som sitter utplacerade vid bänkar. De är i alla åldrar men huvudsakligen killar. De verkar göra något prov, alla sitter med nedböjda huvuden och med djupt koncentrerade ansiktsuttryck. Jag öppnar sakta dörren, jag vill veta mer. Varför de sitter här? Jag sticker försiktigt in huvudet och några av dem lägger märke till mig. De tittar storögt med ledsna ögon, ledsnare ögon än jag någonsin sett. Jag går in och stänger dörren om mig. Vad gör ni här frågar jag dem? En kille, vars ansikte ser ut som att det ska gå i kras av all sorg, berättar att de satts där i all evighet för att skriva ett nationellt prov och ständigt bli störda av skakandet som tydligen återkommer utan mönster och logik.  Varför frågar jag och han svarar att detta är straffet för att genom sina liv stört klasskamrater genom att oavbrutet skaka på sina ben så att de inte kan koncentrera sig. Jag tänker precis berätta att det är rätt åt dem när allt börjar skaka frenetiskt igen, "elevernas" materiel flyger åt alla håll och jag faller handlöst mot det hårda betonggolvet. Allting blir svart och innan jag vet ordet av det har jag förflyttats tillbaka till mitt fysikprov i aulan där jag fastnat med blicken och dagdrömt. Bredvid mig sitter en kille som skakar på benet och jag ler inombords för jag vet att han en dag kommer att få sitt straff.

tisdag 23 oktober 2012

måndag 15 oktober 2012

Nobla riddare och fagra damer.



Nobla riddare som räddar fagra damer ur nöd. Fagra damer som är just det, fagra och inget annat. Och de nobla riddarna, så starka och beskyddande. Det låter kanske som ett utdrag ur en medeltida historiebok men faktum är att det är just dessa idéer som vi lever med i dag, bara bättre maskerade. 
   Att det är skillnad på pojkar och flickor lär vi oss undermedvetet redan från barnsben. Pojkar ska gilla att leka krigslekar och vi tjejer ska leka prinsessor. Om pojkarna är busiga är det gulligt men flickorna ska vara hjälpsamma och inte trilskas. Pojkarna växer sedan upp och ska då gilla sport och vara tuffa. De ska inte gråta om de ramlar på skolgården och slår hål på byxorna. Flickorna växer även de upp och förväntas vara duktiga och inte göra för mycket väsen av sig. De ska också alltid vara så söta och senare även snygga, kvalitéer som bestämmer deras status.    Dessa otroligt korkade idéerna finns kvar från de medeltida idealen- flickor ska vara fagra och förnäma och pojkar starka, både fysiskt och mentalt. Men är det inte dags att ta dessa förlegade och föråldrade tankegångar och se till att de försvinner från vårt samhälle, det samhälle vi kallar modernt? Ja tack!
                               

tisdag 18 september 2012

Förkastligt eller fantastiskt?

Djurparker är ett hett debatterat ämne som jag nu tänkte ge min syn på.
   Människor och djur har i alla tider levt sida vid sida men på de senare åren har vi börjat se till att detta sker på våra villkor, utan möjlighet för djuren att skada oss. Detta gör vi genom att spärra in dem på djurparker. Spärra in är kanske fel ord då jag tror att djurparkerna har ett syfte, såsom att skydda hotade arter och utbilda oss, men jag anser att det lätt kan bli fel när man använder djur i underhållande syfte.
   Att djuren lever i ett förhållandevis litet hägn och med ständig närvaro av människor som skriker och hojtar utan möjlighet att fly tror jag kan påverka deras hälsa mycket negativt så därför måste vi vara väldigt försiktiga. De kan bli både stressade och aggressiva. 


    Det är alltid dessa två argument som hoppar in i min hjärna när jag ska försöka bestämma vad jag tycker. Bra för djuren då vi säkrar deras art men dåligt om de lider av sina onaturliga förhållanden. Bra för människan om det kan bidra till ökad empati och förståelse för världens djur men dåligt om det gör så att vi förlorar vår respekt och vårt ansvar att skydda de som är svagare än oss. Det är såklart precis som i många andra ämnen varken svart eller vitt och svårt att hitta något rätt eller fel men vi får helt enkelt se till att tänka efter så att det ska bli så bra som möjligt, för ALLA! 

torsdag 13 september 2012

Mod eller rädsla?

"Att tro på Mr. Pip" av Lloyd Jones är en bok som belyser två viktiga ämnen, nämligen mod och rädsla. Jag vet att många gärna lyfter fram modet i denna berättelse, till exempel Matildas mod, just därför tänker jag göra precis tvärtom. Jag ska skriva om det återkommande temat rädsla.
   Rädslan är något som tydligast syns hos Matildas mamma Dolores. Dolores är rädd för det hon inte känner till, fina ord såsom frostnupen ( sida 34) och fetlagd ( sida 27) men även för världen utanför. Detta är vanligt för oss människor, vi är rädda för det vi inte förstår och det vi inte kan förklara. Jag tror att det är därför som många så kallade mirakel här i världen blir förklarade till att vara Gud eller någon annan övernaturlig krafts verk, då får vi ett svar!  
   Dolores är även rädd för att förlora Matilda, en rädsla som växer under historiens förlopp. Hon känner hur hon förlorar greppet om sin dotter som börjar avguda Mr. Watts mer än henne själv och för att Pip blir en så stor del av Matildas liv att hon till och med ser honom som en släkting och familjemedlem. Att se sin enda dotter försvinna, sakta men säkert, till en plats man inte når eller att någon annan person blir den viktigaste i dennes liv måste vara väldigt svårt. Jag förstår att Dolores känner sig både rädd och arg och försöker göra allt för att vinna tillbaka sin lilla flicka.
   Roten och katalysatorn till alla dessa händelser som skapar Dolores rädslor är "Lysande utsikter" och Mr. Watts. Det är genom berättandet från dem båda som Matilda blir fast och lyssnar mer och mer på vad de har att säga. Det är sättet som "Lysande utsikter" berättas på och men även också själva berättelsen som gör att Matilda kan känna sig så nära Pip. Vilken historia som helst kan berättas på ett tråkigt eller fängslande sätt vilket helt avgör vad man tycker om den och då Matilda blir både fängslad och lever sig in i boken visar det på väldigt gott berättande. Det är just därför som berättande är så viktigt, det är det som bestämmer en historias kvalité. 
   Mr. Watts är även han duktig på berättande vilket vi definitivt får se prov när han berättar sin "livshistoria", han kan konsten att fånga en åhörare genom sitt berättande. Jag tror att det är att berättandet är så bra i både "Lysande utsikter" och hos Mr. Watts som är nyckeln till Matildas tillit och tro till dem båda. 
   Matilda är en mycket modig flicka, hon bryter sig loss från sin mamma, vågar tro på sig själv och det hon vet är rätt men det finns även tillfällen där hon blir rädd, och med all rätt. När hennes mamma blir våldtagen och rödskinnssoldaterna säger att det är Matildas tur så bönfaller Dolores dem att skona hennes dotter. Rödskinnen sparkar på Dolores som ligger skadad och hjälplös på marken och då står det detta i texten på sidan 185:
" Han befallde henne att resa sig. Min mamma kämpade sig upp på fötter. Hon kramade armarna om bröstet. Jag ville hjälpa henne men jag kunde inte röra mig. Jag var som fastvuxen." 
Matilda är rädd och det är självklart helt normal att känna så i en situation som denna men jag vill visa på att även de modigaste blir rädda. Att vara modig betyder inte att man inte är rädd, att vara modig är att hoppa ändå. 
   
 

lördag 25 augusti 2012

Sommarläsning.


Denna sommar åkte jag och min familj på en liten resa genom Europa där Florens i Italien var en av våra destinationer. Vi skulle resa dit med tåg, tågresan skulle ta 8 timmar och så jag hade med mig en bok att läsa, "Julia" av Anne Fortier hette den. Boken hade jag hittat hemma i en bokhylla och den hade fångat mitt intresse då det på omslaget stod "En blandning mellan Da Vinci- koden och Shakespeare in love", något som jag tyckte lät perfekt för en sommarbok- inte för tungt och allvarligt. 
  Boken utspelar sig i Italien och att jag läste den medan vi slingrade oss fram genom Toscanas vackra landskap gjorde att hela historien blev mer levande. Boken levde upp till mina förväntningar då den var både spännande, lättläst och underhållande.