Jag börjar sakta återfå medvetandet och inser att mina tänder klapprar som hästhovar mot asfalt, hårt och fort. Jag försöker få dem att sluta men det är omöjligt för hela min kropp skakar nu som ett asplöv i den kraftigaste storm. Jag måste härifrån. Tar ansats för att sätta mig upp men det verkar omöjligt när marken under mig skälver mer och mer för varje sekund som går. Men jag ger mig inte, lyckas med stor ansträngning sätta mig upp och hålla mig kvar i den positionen. Så slutar det, helt plötsligt. Jag reagerar snabbt och hoppar upp. Vad är det här för ställe? Det ser ut som en skolkorridor, inte alls olik min egen från gymnasiet. Jag ser mig omkring men ingen tycks vara i närheten. Plötsligt hör jag en röst. Den kommer från en grå dörr med ett litet titthål lite längre fram i korridoren. Jag går fram, sluter ena ögat och placerar det andra över titthålet.
Bakom dörren är det ett klassrum, jag kan se massor med elever som sitter utplacerade vid bänkar. De är i alla åldrar men huvudsakligen killar. De verkar göra något prov, alla sitter med nedböjda huvuden och med djupt koncentrerade ansiktsuttryck. Jag öppnar sakta dörren, jag vill veta mer. Varför de sitter här? Jag sticker försiktigt in huvudet och några av dem lägger märke till mig. De tittar storögt med ledsna ögon, ledsnare ögon än jag någonsin sett. Jag går in och stänger dörren om mig. Vad gör ni här frågar jag dem? En kille, vars ansikte ser ut som att det ska gå i kras av all sorg, berättar att de satts där i all evighet för att skriva ett nationellt prov och ständigt bli störda av skakandet som tydligen återkommer utan mönster och logik. Varför frågar jag och han svarar att detta är straffet för att genom sina liv stört klasskamrater genom att oavbrutet skaka på sina ben så att de inte kan koncentrera sig. Jag tänker precis berätta att det är rätt åt dem när allt börjar skaka frenetiskt igen, "elevernas" materiel flyger åt alla håll och jag faller handlöst mot det hårda betonggolvet. Allting blir svart och innan jag vet ordet av det har jag förflyttats tillbaka till mitt fysikprov i aulan där jag fastnat med blicken och dagdrömt. Bredvid mig sitter en kille som skakar på benet och jag ler inombords för jag vet att han en dag kommer att få sitt straff.
